Vill bara krama han så hårt

Nu är jag där igen, i en grubblande och oroande bubbla som jag inte kan ta mig ur! 

Jag vill hjälpa han så mycket, jag vill skydda han från dom som retar. Jag vill skrika till luften tar slut! 

Just nu oroar jag mig för att han ska börja må dåligt psykiskt, att han ska sluta våga testa nya saker, att hans självförtroende ska försvinna helt. 

Han har gått från en glad liten skit som inte va rädd för nåt, såg allt som en lek och hade inga problem i världen, till att känna sig värdelös, inte tro på sig själv, tänk om han börjar dra sig undan? 

Jag ser direkt när nånting händer på en träning, hela hans kroppsspråk ändras. Jag påminner han otaliga ggr att tala med nån vuxen då, att gå fram till mig, att försöka att inte reagera på sin första instinkt. De går bättre men till slut rinner bägaren över å då tar det hus i ja ni vet. 

Vem ses och hörs i det läget? Jo mitt barn givetvis, för då släpper alla spärrar, då har han fått nog. Han ger igen. 

Jag peppar och påminner innan, pratar om det efteråt. Oftast kommer det då fram att nån har sagt eller gjort något. De skrattas och hånas, jag blir galen snart. För skulle jag lägga mig i då blir det tio resor värre, de vill han inte. Va pinsamt om jag säger nåt. 

Barn är heller inte dumma, de vet att de är tacksamt att lägga en kommentar till han, de vet att där får dom reaktioner.

När jag talat med andra föräldrar, personal och kontakter man fått så får jag nästan alltid frågan -Vill han fortfarande gå till skolan? Jag fattar den frågan nu, jag gjorde det inte först. Dom har varit där jag är nu, dom vet hur det kan bli. Jag hoppas att jag slipper svara nej på den frågan i framtiden men jag kan verkligen förstå varför det till slut blir så för vissa barn. Självförtroendet är i botten till slut, de orkar inte kämpa mer. 

Han tycker sakta men säkert att han inte kan saker, innan hans ens testar. Hans trygga punkt har blivit hans bror. Följer han med på nåt då funkar de, han vill inte själv. 

Jag vill bara krama han så hårt och förklara att de kommer bli lättare, att så här kommer det inte alltid vara. När han får blomma ut, när dessa rutnät barn ska befinna sig i nu slutar och han får hitta hem då jäklar men det är såklart svårt och nästan omöjligt att ta in. 

Nu är jag oxå en sån som gärna sticker iväg i mina tankar, många skulle säga att jag oroar mig i onödan. Jag kanske oxå är den som får minst chock när vi väl sitter där och ingen har nåt kämpande och lust kvar. Att försöka ligga steget före så vi inte hamnar i läget där man inte vill till skolan eller slutar med aktiviteter man älskar. 

De va skönt att få ur sig!