ALDRIG kan vi slappna av!

Nu har det känts bra rörigt ett tag.

Låg, orolig, ledsen, nedstämd! Upp å ner som en bergbana! 

Inget har direkt ändrats så jag vet inte riktigt varför det blivit så. Skolan funkar inte just nu. Det är nog det jobbigaste.

Vill som vanligt inte skriva så mycket personligt från barnets sida men jag kan skriva hur jag upplever det hela. 
   

Just nu känns det skit! Det vänder så snabbt ibland så man känner sig nästan knäpp, hjärnan min hinner inte med mellan alla olika känslor som visas upp! 
Jag har lärt mig och är väldigt tacksam för att våra NPF träffar finns, där finns föräldrar som FATTAR EXAKT vad man pratar om inte bara nickar och säger jag förstår. 

Man kan aldrig slappna av! Vi är på helspänn hela jäkla tiden! Iaf de flesta av oss. 

Jag vill inte laga mat för de kan bli fel, jag vill inte säga nej för att slippa utbrott, jag gör mer än vad jag borde för att saker inte ska ta tre timmar och man ska slippa bli sen. Man avvaktar för att se hur dagen varit, vilken dag passar att göra läxa på? 
  

Blir bara mer å mer förbannad när jag tänker på utredningen som vi snart har väntat ett år på! Har jag ork att ringa å tjata på BUP?! NEJ! När man sen väl har gjort det steget så tar det ju ytligare ett år om inte mer för att få rätt hjälp. Utredningen är ju bara en liten del av allt annat man måste vänta på. 

Även fått höra skitsnack! Skitsnack är ju just de, skitsnack! Därför vet jag att det är inte är värt att lyssna på! Tog åt mig i början, sen kom jag på att jag är över 40 år och i min ålder orkar man inte riktigt med sånt, speciellt om det gäller människor man inte känner och det är ju oftast bittert folk man inte känner som häver ut sig just skitsnack! 

Jag vet att det blir bättre men just nu är jag inte riktigt där. 
   

Det här är oxå den värsta känslan för mitt jobb, noll inspiration, noll lust, noll ork! Man fejkar lite men ibland kan jobbet vara en bra flykt, försvinna bland färg, form och lera! De kanske är det som gör att jag orkar. 

Men jag orkar inte för att jag måste, jag orkar för man har en underbar jäkla unge, en unge som gör sitt absolut bästa med det han kan just nu. Hans känslor är ju lika mycket åt andra hållet oxå. Glädjetårar, kramar, pussar och kärleksförklaringar! Det är underbart! Jag älskar hans sätt även om det ställer till det emellanåt. Ibland  känns det som han känner andras känslor, inte bara sina egna. Han kan grubbla så mycket om han hör nåt jobbigt.
   

Min syn på hemmasittare har ändrats radikalt under detta år. Jag kan verkligen förstå att barnen inte orkar med. Jag fattar att dom känner sig i vägen, dumma och jobbiga (en syn dom har på sig själva, behöver inte betyda att dom blir bemötta så). Skolan är ju inte gjord för ALLA barn. Hur tror man att alla barn, alla olika individer ska lära sig på samma sätt, gör vi vuxna de?! Nej! 

Nu har jag spytt klart för denna gång. 

Jag har nu en Varm kväll på krukmakeriet att snickra ihop, mer info om det kommer inom kort, tills dess har jag lugnat ner mig och återfått min energi.