När de brast.

Med bilder från gårdagens realaxande ska jag nu berätta hur det började. Ni vet, de va en gång...

Jag började tjata om detta redan sista halvåret på dagis.

Då va det inte många som höll med mig, jag skulle chilla å vänta lite. Han va nervös för skolan och allt nytt.

Skolan började och de blev ju inte bättre direkt. Killen har alltid haft sjuka mängder energi men det är ju inte så farligt, bra att dom har de tänker ja även om lite lugn ibland hade uppskattats. 

Med en fantastisk fröken va skolan ändå görbar, de gick, han hängde med sen kom det telefonsamtal ibland men jag blev alltid lugnad. 

När sommarlovet drog igång förra året va det som att få en smäll på käften. Vad tusan hände! Jag fattade ingenting. Hur kan ett så glatt barn bli så arg? Då försökte vi bara överleva kändes som ett tag, en dag i taget. Där å då va jag inte en bra mamma, jag fattade inget. Nu i efterhand fattar ju jag att han inte va och är arg, han är frustrerad. Så in i helskotta jäkla frustrerad och med all rätt, herregud jag förstod! De kommer alltid störa mig, även om jag misstänkt nåt länge så av nån anledning trodde jag att de där går över. För de sa alla. 

När det närmade sig ännu en skolstart mailade jag läraren innan för att berätta hur sommaren varit och önskade vi kunde ha lite kontakt om hur detta går. 

Vid utvecklingssamtalet sa hon åt mig att om du inte orkar mer så hör du bara av dig så hjälps vi åt att lösa det här. Usch va jag tjöt!!! 

När tränaren sen en dag frågar om vad vi skulle tycka om att pausa honom från träningen då brast de helt! Jag tjöt hela kvällen! Han älskar och lever för sina träningar och sporten. jag hade önskat mig en annan dialog en den men just då orkade inte jag ta de, jag sket i det helt. Jag är inte arg över det eller nåt sånt, jag gjorde ju inget åt saken heller just då. Lite bra att de hände, fick mig att ta tag i de, äntligen! Ringde fröken dagen efter å sa att nu är det dags vad ska jag göra? Tillsvar fick jag att vi tänkt exakt samma, hon va på väg att ringa mig ändå. 

Dagen efter va jag igång, hörde av mig till Först vårdkontakten. Fröken skickade papper direkt och nån månad senare hade vi det första bedömingssamtalet. 

Där står vi nu. 

Jag hör historier från höger och vänster, en del dåliga och en del bra. Jag kan lyssna på allt de, det tycker jag inte är jobbigt, för alla har det olika och man får försöka hitta sitt sätt och de är väl de jag försöker göra nu. Hur kan jag hjälpa på bästa sätt? Va funkar, vad funkar inte? Vilken dag funkar vad? De är lättare å lära sig vad som inte funkar :) 

Kan stolt säga att morgon och kvällsrutin börjar jag få ordning på nu men oj oj innan vi hamnade där. Lov å ledigheter är alltid svajjigt men de är man lite förberedd på nu, man slipper hamna i nån slags chock. 

Viktigt att säga är att givetvis är det inte kaos 24/7, det är oxå väldigt väldigt bra. Dom starka känslorna går ju åt båda hållen. På ett sätt så skulle jag inte vilja ha det på nåt annat sätt, för det skulle ju betyda att jag vill ha nån annat än honom och jäklar va livet vore tråkigt då! Den här grabben har lärt mig massor och fortsätter göra de. 

Men för att skola, träningar och familjelivet ska funka så måste vi nu be om hjälp, så är det bara. 

Jag va så tveksam till om jag skulle skriva om detta eller inte men allt man hymlar eller hyschar ner blir ju nåt skamligt, man gör det för att nåt är fel. Barnen känner ju redan att något är annorlunda, de sista de behöver är väl känslan av att vi skulle skämmas för dom. Aldrig!