Hej då macken!

Efter många år och många olika vändor hit och dit så är det klart. Macken drivs inte längre av oss. 

Jag förstod att det skulle kännas konstigt att sälja den för den har aldrig känt som våran, de har alltid varit pappas. De va en stor bit av honom som levde kvar genom macken och nu finns de inte mer. Men att försöka va med och driva en mack från fastlandet är ju stört omöjligt! Varken Carro eller jag har ju heller varit intresserade av branschen även om den varit och funnits med i hela våra liv. Han försökte in i de sista att få oss att ta över. 

Jag kan istället tycka att de vi fått är ett jäkla jobbsinne. Vi båda har var sitt eget företag där vi i gör de mesta själva. Vi har sett han jobbat och älskat sitt jobb vilket säkert har smittat av sig. Så istället för att ge sin in i samma bransch kan vi nu förvalta hans arv genom våra egna företag. 

Människorna jag har hunnit träffa under bara den korta tiden jag sprungit runt på macken för mestadels städning den senaste tiden är sjuk. Shit vilket spår pappa lämnat efter sig. 

Gick igenom pappas bilder och såg hans midsommarlunch för några år sen. Han jobbade ofta högtider så de anställda fick va lediga (och va billigare så, haha)

På skiftesdagen kom hans områdeschef över som bara hann jobba med honom i 8 mån. Han sa så mycket fint, han sa att pappa gjort stort avtryck på kort tid så självklart ville han va med denna dag. 

Taxichaufförer har jag aldrig sett så många på en å samma gång. De va överallt hela tiden på macken. Jag behövde aldrig presentera mig, tydligen är jag å pappa rätt lika så de såg vem jag va. (Micke med långt hår).

Många har och hjälpt oss massor dom här åren. Vi hade absolut inte klarat de utan dom. Då hade vi fått sagt upp oss och gått därifrån tomhänta. Den tanken slog mig många ggr genom åren men jag blev övertalad att va kvar och vänta å vänta... Pappa spelade en stor roll där för han hade inte velat de, de va inte planen vi diskuterade där på sjukhussängen. Planen har ju dock spruckit många ggr bla på grund av pandemier och nedläggning av station. NU behöver jag inte tänka på de. 

Pappa startade redan direkt efter högstadiet, gymnasiet sket han i, han visste ju vad han ville göra. Kommer ihåg när man hängde på ner till Shell (den första macken) där tryckte man i sig 88an och letade efter Bumbibjörnarna på VHS. I personalrummet satt damerna å rökte. 

På Texacomacken fick vi stora sopsäckar med pant att ta hand om, de va fina pengar då. 

Två Preem i Örebro hann han oxå med, där hade jag praktik en vecka. Bara städa å torka olja. Han tyckte jag städade för snabbt, jag skulle ju ha å göra hela veckan. 

På Statoil blev de ibland att fronta varor, va viktigt att de ser fullt ut. Och inventera, blääää. 

Tillåmed en båtmack där vi sommarjobbade. Så jäkla glassigt jobb. Sitta i solen, lösa korsord och vänta på att nån båt ville tanka. Efter de lärde jag mig att ju större båt ju trevligare ägare, haha. 

Nu är mackeran över och de är vemodigt, Jobbigt för vi inte lyckades helt enligt plan men vi har gjort så gott vi kan och vad som blir bäst för oss just nu. 

För att få plats med mängder av bokföring som måste sparas i tid och otid så blev vi tvugna att ta tag i pappas privata ägodelar. Det har vi dragit ut på länge men ändå inte känt att nån panik över, va kanske bättre att vänta ett tag tills man verkligen orkar.

De slog mig när jag stod där nere i förrådet å va klar. Är det de här allt som finns kvar efter ett liv. Två lådor. De är samtidigt bara saker, livet han hade är något jag absolut strävar efter. Jobba med de du älskar och gör det du vill göra. 

När jag frågade honom på sjukhussängen om han va rädd så sa han att även om han fick leva om sitt liv så skulle han inte ändra på nåt. Tänk att vara så nöjd och glad över hur man faktiskt haft det. De är nåt jag fortfarande tänker på dagligen. Livet är fan precis nu.

Ta vara på de, gör det du vill.

Och vi har hunnit haft trevliga stunder samtidigt som vi försökt att snygga till en mack plus allt de administrativa som vi fått sjukt bra hjälp med. 

Många trevliga luncher och middag med de anställda fick avsluta de hela.

Men vet ni? Fortfarande efter snart fyra år så väntar jag fortfarande på att han ska ringa! De är piss. Ibland känner jag att han är med men dom tillfällena när det inte är så är hemskt jobbiga. 

Jag tycker fortfarande att de är orättvist och kan bli arg över de. Men om jag nu vill känna mig nöjd med livet när det blir min tur att gå vidare då får man lov att bita ihop och göra det bästa av situationen. Absolut att man kan få bryta ihop ibland men njuta här och nu är det viktigaste. Som han alltid sa när jag ringde å hade problem med nåt.... 

DE LÖSER SIG!