Gråtit och svurit

Bara tisdag men mycket har hunnits med. 

Jag målar hemma och jag målar på jobbet, eller där har de väl stått lite still, behöver mer färg för nu ska de andra väggarna få sig

Har påbörjat alla bokningar och börjat glasera de stora beställningarna som har legat och vilat allt för länge nu. 

Utvecklingssamtal med båda grabbarna är gjorda och de va trevligt att träffa Mios nya fröken, de där blir nog bra. 

Alla ordrar från årets första asläpp är nu på väg till sina nya hem.

Sprungit upp till rådhuset med keramik och posters för att under en månad få pryda deras fönster, dom har kommit på den briljanta idéen att olika konstnärer/hantverkare ska få de som en lite utställningsplats. 

Jag har verkligen känt mig helt ostressad fast de varit mycket. Jag har gett mig tusan på att göra en sak i taget. Att inte tänka på de andra tio sakerna jag ska göra under tiden jag håller på med den första, jag blir bättre på de men finns mer kvar att jobba på. 

De svåraste just nu är att se en ofärdig butik, samtidigt som jag säger till mig själv att de är ingen panik. Mängden kunder som springer där just nu är inte många å klar till våren, de är jag allt::) De har redan börjat trilla in lite nytt och de är så spännande. 

Sist men verkligen inte minst, efter nästan 6 års väntan, krångel och huvudvärk så är pappas bolag avvecklat! De har varit en sjukt krokig  och lång väg men de är över nu. Jag tycker de är skönt, de gör jag men kommer nog alltid gräma mig över att de inte blev exakt som han ville. Jag anser att vi har gjort så gott vi kunnat med hjälp av många tappra själar men de har hänt så mycket otippat på vägen, sånt ingen kan styra över, sånt som ingen räknat med. 

De har gråtits, svurits, jag har velat, jag har legat sömnlös. De har varit en sten som varit oerhört tung att släpa på i 6 år, speciellt när det är ens pappas livsverk man ska ta ansvar för, usch. Nu tjuter jag igen! Jag hoppas han förstår oss och att vi nu kan gå vidare. De är ju de oxå, att gå vidare, de är inte lätt när man i sorgen måste ta hand om sånt här så lång tid efteråt. Jag har inte varit inne på macken sen den såldes (två år sen) och jag kommer nog inte göra de heller, visst den är på Gotland så de är ju inte så att jag har vägarna förbi speciellt ofta men lite magvärk får jag allt när vi åker förbi den varje gång. 

Nu kan man påbörja resan att gå vidare på riktigt och göra nåt bra av de som är kvar, för kvar hos mig kommer han alltid att vara, känner han hela tiden och de är en fin tröst.