Pang! Från ingenstans blev allting annorlunda

Sandra, vad har du för mål nu då?

Den frågan fick jag av revisorn sist jag va där. Jag svarade att de känns som det är nu det börjar, på riktigt. Allt som hänt och varit innan har bara varit ett test, en utbildning, en lång sådan men som jag är klar med nu. 

Huvudet började snurra å jag tänkte på vad jag gjort hittills sen jag öppnade för snart sju år sen. 

De här har ju varit den absolut jobbigaste och prövande perioden i mitt liv. 

Jag glömmer ju såklart inte varför det överhuvud taget startade som de gjorde. Farfar började bete sig väldigt konstigt men han dolde det väl, han började bli dement. När han då fick sin första tia så gick de snabbt. Han la in nåt han inte skulle i ugnen och brandkåren fick komma, efter de tog vi nycklarna. 

Butiken fick stå öde i några månader då jag hade lilla Jack att ta hand om som nyss va född. De närmade sig sommaren och så småningom inskolning. Var Andreas på jobbet fick Jack va med mig när jag försökte fixa ordning lokalen. 

En dag står jag där i skiten och lerdammet, då ringer pappa från sjukhuset och säger att han fått en cancerdiagonas. Pang, från ingenstans blev allt annorlunda! Nu har jag väl blivit lite som han så vi körde på, han och syrran kom för att hjälpa till med öppningen. Han låtsades va frisk och vi likaså tror jag. Klart han skulle fixa de där.

Nu blev det inte så. De är då allt bara blir grumligt, man liksom gör bara saker på ren rutin men man minns de knappt. De planerades begravning, de skulle skrivas över bolag, vi skulle sälja mack å fasen vet allt. Då har man oxå egen familj och ett nystartat förtag att ta hand om. 

I samma veva fick vi besök av coronan, perfekt! Vilket jäkla skit, ingen försäljning av macken blev av. Alla butiker kämpade på men av nån anledning så rullade även min på, hur vett e tusan egentligen. 

Farfar dog sen strax efter, nu hade ju vi nyss fixat en begravning så jag hade iaf koll på vad som behövdes. Stackars farmor alltså. Jag glömde nog henne lite i allt de här, man va så ledsen själv. Jag drejade hans urna och de blev en fin sista stund. 

Vi flyttade ifrån mitt barndomshem och köpte farmor å farfar hus för där kunde hon ju inte bo själv längre, barnen började skolan och jag och Andreas gifta oss, de tog fem minuter i trädgården sen va de fixat, mer behövde vi inte. Helt plötsligt skulle macken säljas, bolag avvecklas och lägenhet städas ur, de är nu ett avslutat kapitel och nu står man här. 

Smack! Sju år senare! Med frågan om vad mina nästa planer är. Jag vill först ta mig tid att faktiskt ta in att butiken överhuvudtaget rullar på fortfarande men utan den (och såklart min familj) så hade jag nog fasen inte fixat dessa år. Det är den och familjen som gjort att man faktiskt stångar på. 

De är nu det börjar på riktigt, de är så det känns, nu gör jag det inte längre med panik i bröstet, med annat att grubbla på. Jag gråter fortfarande mycket över orättvisan att de va tvungna att försvinna så fort men jag har överlevt och de ska jag banne mig ta vara på. 

Att den här nyöppningen kommer nu kan inte vara mer passande, de nya planerna är påbörjade och vart de slutar de vet jag inte riktigt än men de behövs inte, jag ska iaf se till att njuta av resan.